
Framtiden kan bjuda på allt – eller inget
TEHERAN.Massprotesterna mot valfusket i Iran ser ut att har krossats av prästregimen, i varje fall för denna gång. Men iranierna slutar inte att fundera på sin framtid. Insidan har träffat två ungdomar i Teheran med olika livschanser
20-åriga Erfaneh och 19-årige Wahid lever i samma stad, de tycker båda om att umgås med vänner i Teherans parker och att åka till Kaspiska havet för att simma. De lever i världens kanske yngsta land med två tredjedelar av befolkningen under 30 år. Men deras liv i övrigt, och tankar om framtiden, kunde inte vara mer olika.
Det är inget som omedelbart påverkas av de senaste veckornas politiska kris, som följde på det omstridda presidentvalet. Regimen slog ner protesterna mot det förmodade valfusket med brutalt våld. Status quo är återställt; prästernas herravälde är för ögonblicket säkrat. Livet får gå vidare.
Erfaneh Kargar, en gladlynt iranska, studerar företagsledning på Allamehuniversitetet i Teheran. När hon säger ”Jag älskar mitt liv!” finns inget skäl att inte tro henne. Detsamma när hon säger ”Jag älskar Teheran!”. Men ändå är det inte i Teheran, eller ens i sitt hemland Iran hon ser sin framtid.
Wahid Muzaffarian är också han på gott humör, trots sitt hårda slit i en leksaks- och cykelaffär tolv timmar per dag, sex dagar i veckan. Det här är ändå bättre än hans förra jobb, där han under två år arbetade med återvinning av metallskrot. Han kallar sig för ”en enkel arbetare”. Framtidsprojektet är att spara ihop pengar för att få råd med ett eget hem och att gifta sig.
Medan Wahid Muzaffarians planer är ganska anspråkslösa tycks studentskan Erfaneh Kargars självförtroende vara gränslöst.
– Om 15 år lever jag i Australien, och har ett eget företag. Och jag är kanske gift, men kanske inte. Barn? Det är inte alls säkert, säger Erfaneh Kargar med stadig och inte alls drömmande blick.
Jag möter Erfaneh Kargar inne på universitetscampus mitt i den omfångsrika iranska huvudstaden. Flickor i svart, många med schalen långt tillbakadragen på hjässan, dominerar platsen. Det stämmer väl med det statistiska faktum att majoriteten av Irans universitetsstudenter är kvinnliga: mer än 65 procent. Iranska kvinnor är inte osynliga, till skillnad från sina medsystrar i till exempel Saudiarabien och många andra muslimska länder.
Sedan är det en annan sak att det traditionstyngda iranska samhällets krav på kvinnorna – äktenskap, hushållsarbete och barnalstring – gör att de inte sedan spelar tillnärmelsevis en motsvarande roll i näringslivet och staten. Antalet kvinnliga företagsledare är lätt räknade, för att inte tala om ministrar och ledamöter i majlis, parlamentet. Enligt den iranska författning som antogs 1979 efter att schah Muhammad Reza Pahlavi störtades och ayatolla Khomeini grep makten gäller sharia, den islamiska lagen: kvinnan är underordnad mannen och en kvinna tillmäts hälften av en mans värde när det gäller saker som arvsrätt och vittnesmål i domstol. Offentliga spöstraff och stening för utomäktenskapliga förbindelser hör till de gammaltestamentliga straffen i Irans lagstiftning som är riktade mot just kvinnor.
Erfaneh Kargar är till skillnad från många av de andra unga kvinnorna i myllret orädd och pratvillig, och har en genomtänkt och tydlig vision om sitt framtida liv. Just nu är livet ”bra, om än inte ypperligt”, säger hon, och Teheran är värt att älska. Hemma i den lilla staden Jahrom utanför Shiraz i södra Iran, som hon kom ifrån för tre år sedan, fanns inte de stora fina bibliotek som finns i Teheran.
– Bäst tycker jag om att det finns så mycket människor att samarbeta med i studierna här.
I Jahrom växte Erfaneh upp i ett medelklasshem. Hennes mamma, hemmafru, och den nu pensionerade pappan, som arbetade på det lokala medicinska universitetets kansli, uppmuntrade henne att satsa på högre studier. De har också stöttat henne ekonomiskt.
– Jag tänker fortsätta med studierna tills jag tar min slutexamen, och sedan vill jag arbeta. Mitt mål är att arbeta mig upp till en sådan nivå i ett större företag att jag sedan kan starta ett eget företag.
På frågan om hon har några förebilder nämner hon två – manliga – professorer. En i engelska och en i ekonomi. Men det är inte lärare hon vill bli, det tycker hon bara verkar halvkul.
Men kvinnliga förebilder, undrar jag, känner du till några kvinnliga företagsledare, finns det sådana i Iran?
– Jag vet inte, jag har inte träffat någon, kanske det finns, säger Erfaneh, och tillägger snabbt:
– Men jag reser nog ändå utomlands, det skulle jag verkligen vilja. Jag har hört så mycket om livet i andra länder, särskilt om Kanada och Australien, där livsvillkoren är så mycket bättre. Vänner som har flyttat dit berättar på e-post, och jag har sett på nätet också.
Så att ge dig i väg till ett annat land är din dröm?
– Ja! Nej, förresten, det är ingen dröm, det är verklighet. För tre år sedan lämnade jag Jahrom och hamnade i Teheran, och om några år har jag säkert tagit mig vidare till Australien.
Hennes avsikter i privatlivet inkluderar inte traditionellt giftermål. Det skulle innebära att ge upp den egna karriären för att sköta hem och en stor barnaskara. Traditionen bjuder också att pojken och flickan inte känner varandra före bröllopet, inte mer än att de har fått se varandra – under kontrollerade former.
– Men visst har det förändrats, förr var det pojkens mamma som valde brud, nuförtiden bestämmer de unga allt oftare själva vem de vill gifta sig med. De får till och med gå ut på egen hand, men de kan inte bo tillsammans. Då får man ingen möjlighet att lära känna sin blivande make så bra, säger Erfaneh.
Ändå kan det hända att hon gifter sig i Iran, för att därefter åka utomlands. Ett barn är alldeles tillräckligt. Men någon pojkvän har hon inte spanat in ännu.
– Nej, jag har inte hittat någon som jag tycker passar.
Om Erfaneh är ekonomiskt stöttad av sina föräldrar gäller motsatsen för Wahid. Han bor hemma, med mamma, pappa, en bror och två systrar i den fattigare södra delen av Teheran. Av sin månadslön i cykelaffären, på motsvarande 2 000 kronor, betalar han 1 600 till sin far. Det blir inte mycket över för att spara till den egna framtiden.
– Vi hyr en lägenhet, och pappa måste också betala hyra för sin mataffär. Jag måste hjälpa honom med hans skulder. Dessutom ska en av mina äldre systrar gifta sig, och då måste han få ihop till hennes hemgift.
Hur är det att vara ung i Iran i dag?
– Det beror på om man är fattig eller rik. För mig är det ganska svårt, även om jag har turen att ha ett jobb. Det har långt ifrån alla, och det är därför vi har så stora problem med knark och brottslighet. Men jag är inte så insatt, jag arbetar mest hela tiden, säger Wahid.
Runt omkring oss pågår en febril kommers med leksaker och barncyklar, det mesta importerat från Kina. Här märks inte att vi befinner oss i en underprivilegierad del av Teheran. Kunderna med sina småbarn i släptåg är klart köpsugna. Av den i verkligheten höga arbetslösheten syns inte mycket. Officiellt är den totalt på 13 procent, men sanningen anses ligga på minst 20 procent. Bland ungdomar uppemot 30 procent.
Varför det har blivit så har flera förklaringar, men den främsta är den befolkningsexplosion som på 25 år har fördubblat Irans invånarantal. Folkökningen var ett politiskt styrt projekt. Khomeini-regimen ville driva upp födelsetalen under 1980-talets blodiga krig mot Irak för att stampa fram fler soldater, och uppmuntrade till barnafödande.
Enligt iranska ekonomer var detta en folkökning som näringslivet och ekonomin inte kunde absorbera. Resultat: arbetslöshet, och som en följd av det flykt till utlandet, särskilt bland högutbildade som Erfaneh. För folk utan akademisk examen, som Wahid, är emigration inte en lika realistisk möjlighet.
Hur ser det ut i landet om 15 år? Är du rädd för sådant som krig och klimatförändring?
– Jag tror inte att det blir bättre, kanske det till och med blir sämre. Allt blir bara dyrare, särskilt boendet, och det blir allt färre jobb. Unga har inte råd att gifta sig, för de måste ju ha bostad, bil och pengar till det. Men krig och politik är inget jag brukar tänka på, säger Wahid.
Och ditt liv om 15 år?
– Ingen vet något om framtiden. När som helst kan man ju bli påkörd av en bil. Jag var en enkel arbetare för ett år sedan och är det säkert om 15 år också.
Wahids föräldrar brukar inte prata så mycket med sin son om hur livet var förr, han har förstått att de tycker att det materiellt sett var bättre på schahens tid, alltså före den islamska revolutionen. Så han tror inte att han kommer att få det bättre än vad de hade det. Föräldrarna har aldrig försökt få honom att studera vidare efter grundskolan.
– Mamma och pappa har inte haft några synpunkter på mitt liv. De har bara önskat att Gud ska vara god mot mig. Men vem vet, kanske allting plötsligt blir bättre?
Eftersom han ber regelbundet, så kanske Allah en dag hör hans bön.
Michael Winiarski, DN:s korrespondent